Problemen med att mäta och jämföra ”levnadsstandard” över tid är en – kanske den – fråga som mest intensivt sysselsatt ekonomhistorikerna i över hundra år. Faktiskt, det var för precis hundra år sedan som Claphams stora trebandsverk An Economic History of Modern Britain (1926–1938) började ges ut. En viktig utgångspunkt i detta stilbildande försök att fånga levnadsstandardens förändring över lång tid var ett prisindex som en viss herr Silberling utvecklat under det tidiga 1920-talet. I Sverige under samma tid byggdes en liknande kvantitativ lång historia upp med olika retrospektiva prisindex från Karl Åmark (1921), Gunnar Myrdal (1933) och Eli Heckscher (1935). Genom att ställa löneutvecklingen mot prisförändringen i de konsumtionsvaror som indexen följde kunde frågor om levnadsstandardens utveckling belysas.
Men belysas med en rätt så dimmad lykta. “Levnadsstandard” är förstås ett mycket mer omfattande begrepp än vad som kan fångas med priser allena. Sedan Eric Hobsbawm 1957 lanserade en omfattande kritik mot användningen av Claphams index i historiska studier har en stående ”levnadsstandard-debatt” pågått inom det ekonomiskhistoriska fältet. Den är ännu knappast avgjord av det enkla skälet att varje försök till att mäta ”en levnadsstandard”, med eller utan prisindex, brottas med oöverstigliga problem. Varje svar blir betingat av sådant som frågeställningens antaganden, syften, teoretiska begrepp och material.
Jag och Rasmus Fleischer diskuterar sådana problem någorlunda ingående i vår bok Varors värde (2023). Vi fokuserar på problemet med föränderliga varukvaliteter i urvalet representantvaror i prisindex. Bröd och smör skiftar i pris, men också i kvalitet. Det avgör det ”reala” värdet av varan som ett pris kan anbringa konsumenten. Kvalitet, mer än pris, är öppet för hela världens världslighet. Inte bara fysiska egenskaper som näringsvärde i brödet kan spela in. Debatten om historiska levnadsstandarder har under 2020-talet tagit fasta på hur också förändrade sociala normer kan ha avgörande inverkan på de värden som en viss varukonsumtion kan ha, även vid oförändrade priser. Jane Humphries har bland annat gjort spännande empiriskt välgrundade revideringar (utifrån domstolsmaterial rörande egendomsstölder) av engelska prisindex och beräknat ”socialt respektabel levnadsstandard”.
På dessa index vilar mycket av vår historiska förståelse. Mycket står på spel när de revideras, vidgas eller kritiseras.
Tucker Carlsons intervention i denna historiografiskt så centrala debatt är därför ett saftigt klickbete, fascinerande i sin form och intresseväckande på fler än ett sätt till sitt innehåll. I avsnittet från den 13:e augusti i år – “The Truth About the Inflation Crisis and the Phycopaths Lying to You about it” – drar han virtuell kniv mot någon annan hyperreal högerjenkarjeppe. Den angripne gnäller över att livsmedelsinflationen i USA som upprör folk inte är något att gnälla över. Han driver tesen att: jenkare idag har det långt mycket bättre ställt än någonsin; konsumenter en eller två generationer tillbaka hade tyckt att en tjugodollars snabbmats-taco ”var en fest”; jenkare är ”rikare och fetare” än någonsin! Citaten är aningen parafraserade från minnet som skummats något av att den konservativa sloganen i Storbritannien från 1950-talet – ”You never had it so good!!”– ringde till nationell samling och uppställning på gårdsplanen i huvudet samtidigt som jag hörde gnället.
Tucker angriper detta metagnällande angrepp på mycket typiskt (och fänglsande) sätt. Istället för att ge sig ikast med inflationsberäkningarna i delindex för livsmedel i KPI så som jag hade gjort (och tappat 99 procent av alla internethjärnor) griper han direkt tag i den bärande och affektivt mest laddade noden i den ifrågavarande diskursen – fetman.
Denna nod hade gnälljeppen knutit till ”rikedom-historiskt framåtskridande-stigande levnadsstandard” i en snabb liten signifikantkedja (för att använda Laclau och Mouffes diskursanalytiska begreppsapparat som jag operationaliserar i min avhandling). Tucker reartikulerar noden till ett element, en destabiliserande kraft för signifikantkedjan istället för en uppbärande dito, efter mönstret: Fetma i USA idag är sjukligt, det är just det tecken på fattigdom som människor i gemen gnäller över och oroar sig för. Från denna reartikulering av ett enda element kan så Tucker spinna ut sina egna spretiga signifikantkedjor. Allt från Israels krig mot Iran med USA som vapen, socialismens historiska kopplingar till massinvandring i USA liksom nykterhetens och kristendomens sunda förnuft och friska natur kan fogas samman och hållas (någorlunda) stadiga till sin mening med hjälp av den nyss erövrade noden ”fetma”. Det är ett paradexempel på effektiv diskursiv kamp i hyperrealiteten. Men det är inte det förledande och försåtliga i detta goda hantverk som fascinerar mest.
Det som får mig att dröja kvar vid denna virala variant av inflationsdebatt är hur nära den är att vara verkligt insiktsfull. Kampen om hur fetma ska artikuleras till matens pris och nytta är inget villospår. Det är ett indexkritiskt problem som man med fog (och viss fasa) kan mena att Tucker hanterar bättre och mer transparent än vad den officiella statistiken gjorde under de decennier under 1900-talets slut då den sjukliga fetman blev en folksjukdom, först i de rika länderna, nu globalt.
Kalorier användes som obektivt värdemått i svenska prisindex redan från början. Mängden kalorier i veden som ersatte kolet i varukorgen under första världskriget borgade för att pengarna behöll sin köpkraft mätt med LKI. Ända fram till 1950-talet slut var så kalorier det föredragna måttet för att avgöra den ”reala” prisändringen på livsmedel. Men så upphör denna praktik. Just när maten börjar fyllas med ”tomma kalorier” i form av raffinerade sockerarter upphör diskussionerna om kalorier som mått på värde i Indexnämnden i Sverige. Just när fetman från för mycket kalorier deklasseras och byter valör, från rikedom till tecken på fattigdom, då slutar inflationsmätningen räkna kalorier som ett objektivt värdemått. Men det sker utan någon diskussion, inget principiellt beslut verkar tas. När hungerns problem är löst i landet tynar bara kaloriernas och fetmans positiva värden bort, utan att följas upp och konsekvent värderas i motsatt riktning när färden börjar gå åt andra hållet. Det är detta Tucker lyfter fram, utan att gå omvägen förbi historien om kaloriernas värdeankare i den officiella statistiken.
Vad betyder det att inflationen, beräknat med KPI, har beaktat värdeökningen med billigare kalorier under den industriella tiden men inte beaktat några kvalitetssänkningar från tomma kalorier under den postindustriella dito? Några större effekter på totalindex torde inte saken ha haft, men kanske för värdet och riktningen på livsmedlens delindex under vissa decennier. Kanske betyder tystnaden och ogenomträngligheten i vilka subjektiva bedömningar som gjorts i våra prisindex något större. När människor inte känner igen sina mest affektiva diskursiva mönster kring noder som ”fetma” i den historia som akademiker och andra ”elitister” berättar för dem så tycks det mig som att behovet av total öppenhet blir avgörande, då som ogenomträngligheten blir som mest skadlig.
Jag tänker ofta på historien om den autistiska super-hackaren som på 90-talet lyckades bryta sig in i Pentagons, eller om det var MI5:s, innersta lager av hemligstämplade dokument. Det minnesvärda för mig var inte det motiv han angav – han ville enkelt uttryckt se vem som styrde världen, efter vilka planer – utan känslan som dominerade honom när han åkte fast. Han kände en förtvivlad tomhet i insikten av att längst där inne i världens världsligaste värdepunkt fanns ingen plan, inget i några dokumenthan kom åt att läsa tydde på att någon särskild grupp eller människa styrde. Tronen var tom. Konspirationen dog.
När inflationsmåtten inte tycks beakta affektiva skiften i värdeladdningen av noder som fetma så är det avgörande att kunna öppna det akademiska vetandets metodologiska spegelsalar och våga leda folk hela vägen till tronrummet för att visa att tronen ofta är tom, att kejsaren inte sällan står i bara kalsongerna och gör sitt allra bästa, som de flesta av oss. Med ett sådant indexkritiskt förhållningssätt kan problemet begränsas till att Tucker Carlsons konspiratoriska, konservativa och ofta chauvinistiska signifikantkedjor med sin hyperreala, spektakel-kommersiella indexkritik lockar långt många fler att tänka till om så svåra saker som inflationen av idag än någonsin en välargumenterad vetenskaplig artikel.
Utan att sådant förhållningssätt kan problemet bli långt allvarligare – att han också lockar fler för att han kommer de historiska sakförhållandena närmare än alla de som med den officiella statistiken i hand skrattar ut honom som konspirationsteoretiker och hutar åt folk:
”You never had it soo good!”